9 augusti 2013

Avslappnad i trädgården med 122 i vilopuls?

Att vår trädgård "mår bra", det har jag redan förstått för länge sen. Vi har nämligen paddor. Mammapaddor. Pappapaddor. Bebispaddor. Många bebispaddor! En alldeles kolossalt massa bebispaddor. På ren svenska - en jävla massa bebispaddor. Faktum är att, strax efter Midsommar brukar det vara så många bebispaddor att det nästan blir lite otäckt.

På morgonen, när det fortfarande är lite fuktigt i gräset, så ser det ut som om gräset kokar och man kan bara med största besvärlighet ta sig från plats A till plats B. Vi har till och med utvecklat en egen gångstil.

Lämpligt förflyttningsmetod under PS (PaddSäsong)

  • Man lyfter foten och flyttar den framåt i luften en liten bit. 
  • Innan man sätter ner den igen, låter man den hänga i luften en halv sekund, medans man scannar av TN. (Tilltänkt Nedslagsplats)
  • Om UPR (Uppenbar Padd Risk) förlänger man steget något, alternativt - om momentum tillåter det - avvaktar med nedslag.
Det här leder till en något spasmisk gångstil. Det har faktiskt blivit något av ett familjenöje att få någon att ge sig ut i trädgården, medans man själv står kvar inne och fnissar åt dem från fönstret. Jag vet, vi är lättroade. 

Men, det här gäller bara ett par, tre dagar medans de små bebisarna som kläckts nere i Nättrabyån ca 100 meter bort, vandrar över vår tomt, till vart de nu kan vara på väg. Jag vet faktiskt inte vart de ska. Man undrar ju om det är bra där? Man kanske själv skulle vilja vara där? Om man visste var det låg. Men allt jag vet att de vandrar snett över vår trädgård i syd-östlig riktning = uppförsbacke hela vägen!! Många av bebispaddorna blir dock kvar i vår trädgård. (Tro det, med den uppförsbacken!) År efter år. Och det är därför jag är säker på att vår trädgård mår bra. Paddor är känsliga djur och gillar inte gifter och otäckheter och blir inte kvar länge i giftiga miljöer. Uppförsbacke eller inte. 

En av 19 468 165 syskon. Typ.

I år dök dock en ny gäst upp. Eller... ny och ny. Den har nog funnits här hela tiden. Hos grannen har den definitivt varit. Men vi har inte upptäckt den. Ormen. I det här fallet - snoken. 

Vi såg en nere vid bilen en dag. Den hade svalt en padda. Nästan. Bakre halvan av paddan stack ut. Vi stod och tittade på den och maken - den klåfingriga karln - skulle ju naturligtvis peta på ormen. Ormen blev asrädd, spottade ut paddan och drog iväg som en oljad blixt. Kvar satt paddan. Fortfarande vid liv. Blinkade yrvaket och gapade stort. Jag tror inte han tyckte det var särskilt mysigt att vara halvt uppäten av en snok. Och jag tror han tyckte att min man, det är en reko karl det. Klåfingrig och bra.

"RÖR INTE MIN SJÄRT!!"
Dagen efter skulle jag ge hönorna mat. Jag har tunnan med hönsmat bakom ytterdörren. Det är nära och bra när det regnar. Eller om man är lite trött. Eller lat. Det är aldrig jag. Lat. *host* Och där, utsträckt bakom tunnan såg jag något som normalt inte brukar vara där.

Asså, jag tycker att jag är en ganska tuff snäcka. Det är inte mycket, för att inte säga ingenting, som får mig att gallskrika. Sådär rakt ut. Som de gör på film. Ärligt talat tycker jag alltid att det är lite fånigt när de gör det. Ställa sig och gallskrika när något farligt kommer.
- "JAMEN SPRING DÅ DITT VÅP!" skriker jag alltid åt tv:n då. Jag menar, stå stilla och hojta och himla med ögonen, när man lätt hade kunnat lägga ett par hundra meter mellan sig själv och vad det nu är man skriker om. Eller... ja, i mitt fall ett par meter. Tio meter kanske?

I alla fall - jag är inte rädd för ormar. Tycker de är lite coola. Men nog reagerade jag när den slingrade iväg och försökte gömma sig. Det är något med rörelserna som instinktivt får en att hoppa till och får pulsen att gå upp något.
"Jamen jag blir så upprörd.
Nertryckt i en gammal HINK!!"

Så, den här tuffa snäckan hoppade till, kollade för säkerhets skull en gång till vad det var och ropade sen på maken. Han kom ut. Jag pekade. Och så sa han djupsinnigt:
-"Åh fan!"

Och så kikade han lite närmare. Antagligen uttalade han någon gammal och hemlig besvärjelse och väckte upp sin inre "snake wrangler". För försiktigt lyfte upp han upp ormen i stjärten och en pinne - så där som de gör på Animal planet - och la den i en stor hink. Och det gick lätt som en plätt! Nästan som The Man Steve Irwin himself lixom. Ok, snoken var inte road kan jag säga. Han väste. Och skällde på oss. Och tyckte att det här var ju under all kritik. Bli behandlad på det här sättet!! Man har ju faktiskt vissa rättigheter när man tillhör en fridlyst art. Och vi kränkte minsann hans integritet. Tsk tsk...

Men maken, som kan vara bestämd av sig, satte resolut på locket på hinken och vandrade ner till Nättrabyån där vår nye - dock något buttre - kompis återfick sin frihet. Snabbt (och säkert grinigt och med lätt skadat ego) simmade han över till andra sidan och for upp i ett träd.
- "Som ett rinnande vatten, fast lixom uppochner och bakochfram" sa maken. Han är verkligen väldigt djupsinning. Min karl.

Så, nu är det med viss oro man förflyttar sig genom trädgården. Spasmiskt lixom. Är det inte padda så är det en pinne. Å en pinne kan se förfärligt likt ut som en orm.

122 i vilopuls är väl rätt normalt va?


/ak


10 kommentarer:

  1. Ha ha. Veldig roligt skrevet! - både om padder og ormer!
    Ha en fortsatt riktig fin dag
    Stein

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket Stein!! :D Ha en riktigt fin dag du med. Själv så städar jag. Inne! Det är inte kul. Men man kan ju röra sig på ett normalt sätt i alla fall. Eller... ja nästan. Det är ju den där kaninen som far runt som en grå skugga som man snubblar över hela tiden. Suck.... det är inte lätt med djur. ;)


    /anna-karin

    SvaraRadera
  3. Ahahahaah, vilken härlig start på min morgon. En kopp kaffe och den här berättelsen. Riktigt ser hur du funny-walkar dig genom trädgården. :-)

    SvaraRadera
  4. Funny-walkar! Bra namn på vår paddgång. För det är precis vad det är. Funny walk. Platsar LÄTT i Monty Python's Silly walk sketch. LOL

    Tack Bettina. :D


    /anna-karin

    SvaraRadera
  5. Underbart! Både med djurlivet o ditt sätt o skriva....
    Ha´t himla gôrgôtt
    Nina

    SvaraRadera
  6. Tack Nina. Säg till om du vill ha en padda eller två. Eller ett par tusen. Eller kanske en orm? ;)


    /anna-karin

    SvaraRadera
  7. Fniss. Igen. Blev tvungen att läsa högt för maken. ;) Du skriver fantastiskt målande!

    SvaraRadera
  8. Anna-Karin, ja det är det jag säger - makar är väldigt bra att ha ibland. Att läsa högt för, att flytta ormar med...


    anna-karin

    SvaraRadera
  9. Just så! Min make ska också bli läst högt för i kväll, när han kommer hem!

    Han är förresten också väldigt bra att ha! :-)

    SvaraRadera
  10. Härligt, då har han något att se fram emot. HAHAHAHAHA..... ;)


    /anna-karin

    SvaraRadera

Hallo där snygging!
Tack för att du vill lämna en kommentar på min blogg! Jag blir alldeles jätteglad. Och varm och gosig i hjärtat. Sådär som man blir av en kram.


/anna-karin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...