28 november 2014

"Nya" hönshuset med inneboende - en sammanfattning

Den 23 juni 2014 var en bra dag. Då fick jag ett kuvert i brevlådan. Ett stort kuvert. Från kommunen. Och i det kuvertet så låg det ett papper och på det pappret stod det:
Miljö- och byggnadsnämnden beslutar att ge Anna-Karin Hallström tillstånd att i enlighet med Karlskrona kommuns lokala hälsoskyddsföreskrifter 3 §, hålla upp till 5 st. hönor....
TJOOO-HOOO.... ett riktigt officiellt papper på att jag får fixa frukostäggen själv! 
Så. Himla. Glad.

Operation Skaffa Höns Igen påbörjades omgående genom att beställa avelsägg. Jomenvisstserruatt... för nu skulle jag ju kläcka själv. Tyvärr så kom ju semestern emellan och jag kunde ju inte ha ägg liggandes i äggkläckaren om vi var borta, så det blev till att vänta ända bort till slutet av juli innan äggen kunde införskaffas. Förstår ni hur länge jag fick vänta? Det var hemskt! 

15 st avelsägg av Welsumer blev det och näe, jag ska inte dra igenom hela kläckhistorien för det var 21 dagars nagelbitande. Värre än att vänta barn själv. Och i slutänden visade sig endast 4 ägg av 15 vara befruktade (buu!) och av de kläcktes två. (Min kläckare är ett hemmabygge så jag är faktiskt rätt nöjd med 50% utdelning, även om jag önskade att fler hade varit befruktade från början.) Welsumer är könsvisande från kläck och jag hade den otroliga rötan att få en höna och en tupp. Dottern döpte de raskt till Hans och Greta.

  

Greta är den med mörkare teckning på ryggen och eyeliner runt ögonen. 

Greta är ju kvar här men Hasse fick flytta upp till Hallabro och nu ska han snart får ett alldeles eget harem. Men, en höna gör ju ingen frukost lixom. Alltså införskaffades 6 st små dagsgamla kycklingar för att fylla på lagret. Då blev det blandraser som inte är könsvisande och efter en 7-8 veckor visade det sig att av de 6 blev det två hönor och fyra tuppar. *suckar* Så är det alltid. Det blir alltid fler tuppar än hönor och det är bara att gilla läget lixom. Tupparna fick flytta med Hasse upp Hallabro och ska även de få egna harem. Jojo... somliga har det bra. 


Sandra, som fick tupparna av mig, blev så glad så hon skänkte en höna till mig, så i hönshuset går just nu fyra damer. Greta, Asta, Kakan och Lill-Fisan. Jag tror första ägget kommer någon gång i jan-feb och när det väl kommer... då jäklar i min lilla låda, kommer det att slås på pukor och blåsas i trumpeter här. Finns inget är mer magiskt än när första ägget kommer. Faktum är, att kunna gå ut till hönshuset och plocka varma, nylagda ägg är något som alla borde få prova på. Man känner sig rik. Och tillfreds.

Och hönshuset då? Jorå... det blev tjusigt värre. ljust och fräscht och fint. Ett tag. Damerna har bott därinne i nån månad nu och det är INTE lika rent och fint längre. Höns är fruktansvärt duktiga på att skita ner. Bara säger alltså.
Hönshuset är alltså befolkat behönsat igen och ni kan framledes förvänta er små tidbits från dem. Anekdoter, äggbilder, hönsbilder, äggbilder, hyss de hittar på och sa jag äggbilder? Dessutom, hönor har ju fjädrar som de tappar då och då. Och med fjädrar kan man pyssla. Och det passar ju väldigt bra på en blogg som den här. ;) 

/anna-karin 




27 november 2014

Orden tog slut



Eller var det kanske orken? Eller lusten? Det är oklart. Vad det är var, så försvann det. Det gled iväg som fåglar över vatten en lugn och tidig morgon. Och jag saknade det egentligen inte. Jag kanske saknade känslan av att vara inspirerad, men inte mer än så. Då och då jag kanske funderade - bara lite kort så där - på vad som hände och kanske kände jag ett litet, litet stick av dåligt samvete. 

Som jag snabbt skakade av mig. 

Ja, det är lustigt det där med hur saker bara kan ... glida ifrån en. Utan att man egentligen märker eller saknar det. Även saker som tidigare varit så viktiga. 

Men, så helt plötsligt utan att man egentligen vet vad som hänt eller vad som förändrats, så börjar något att röra på sig djupt därinne. Något pockar på uppmärksamhet. Något bubblar oroligt och stirrar uppfordrande på en och tycker att nu får det väl ändå räcka? Något, vill komma ut och leka igen. Och då börjar man se på saker på ett litet annorlunda sätt. Man tänker inte längre "jamen det där var fint" och inget mer. Man börjar tänka "jamen det där var fint. De har nog gjort si och så, när de de gjorde den. Och sen sådär. Och undrar vilken teknik de använde där? Och skulle man inte kunna.... "

Jag tror jag är där nu.

/anna-karin



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...